MUSIKOFFER

Jag har fortfarande lite svårt att sätta ord på det. Hur beskriver man den bästa kvällen någonsin med ord? Jag har inte så många bra bilder eftersom jag var alldeles för exalterad för att kunna hantera min mobil ordentligt. Jag har dock en del av sämre kvalitet (ha i åtanke att vi satt rätt så långt ifrån scenen så bilderna blev inte så great även om vi såg bra.)

Hursomhelst. Det tog en hel natt för oss att resa eftersom flygbussarna inte längre går förbi Örebro, vilket hade underlättat det hela otroligt mycket. Men vi kom till sist fram till Berlin vid niotiden på onsdagen. Vi strövade runt på stan ett tag innan i begav oss till vårat hotell för att sova. Jag har aldrig bott så lyxigt i hela mitt liv. Sängarna var underbara, vackert badrum, stilrent och fräscht, platt-teve med massor av kanaler och fantastisk personal. Vi sov i typ fyra timmar inna vi begav oss ut för kvällsmat. Sedan vara det bara att dra sig tillbaka till hotellet och sova tolv timmar.

På torsdag morgon sprang Emelie ut och köpte underbara smörgåsar medan jag gjorde te. Och efter den fräscha frukosten duschade vi och tog en kort vända på stan. Vi stannade till på Park Inn där mtv höll till och hämtade upp våra biljetter från den trevliga tjejen Sofie som ringt mig veckan innan. Sedan begav vi oss till Burger King där vi köpte varsin sallad. I kön reagerade jag på att någon pratade engelska, en röst jag vagt kände igen, till vänster om mig stod nämligen min gamla gympalärare Christer. Vi pratade en stunde med han och hans fru, de var där på semester.

Vi åt på hotellrummet medan vi gjorde oss i ordning för kvällen, nervösa trots att vi nog inte alls hade fattat vad vi skulel göra. När vi var klara gick vi ner till hotellbaren och drack lite vin innan vi tog en taxi till Park Inn. Där mötte vi andra förväntansfulla människor och Sofie. Jag frågade henen om man skulle bli tvungen att ta med sig sitt pass (jag hade lyckats lämna mitt på hotellet) hon sa att vi inte behövde det så jag kunde pusta ut.

Vi hoppade sedan på bussen som skulle ta oss till O2 arena. Det var en sjuk känsla när vi kom dit.



Det var värsta kön utanför men eftersom vi hade bestämda platser fick vi skippa kön och gå in på ett annat ställe. Då kommer det värsta som kunde hända "May I see your passport?". Emelie hade med sitt körkort men jag hade ingen ID handling med mig alls. Lyckligtvis så såg jag Sofi bara ett par meter bort och gick till henne. Det visade sig att hon inte heller hade med sig pass, hon ringde till han som var ansvarig för alla biljetter och han upprepade vad han sagt till henne dagen innan. Man ska inte behöva identifiera sig. Det gjorde man ju när man fick biljetterna. Vi provade en ingång brevid den första och kom in direkt. Vilken lättnad. Därinne såg Emelie lite rädd ut, det hade ju inte blivit så kul om hon behövt gå själv. Arenan var iaf enorm.



Vid oss satt det lite blandat med folk. Bla ett Italienskt par som hejade på TH, en fransk dam som gjorde detsamma och några andra fans varav två var från Sverige. Dessutom satt det brevid den franska damen två av de värsta Svennebanan-tjejerna jag sett.

Det jobbigaste momentet var den eviga nedräkningen som visades på enorma skärmar. Jag tog en bild.


Men till vår lycka visade de röda mattan intervjuer där också. Ni skulle hört skriken som kom lite varstans ifrån när ett svart rufs uppenbarade sig i skärmens kant följt av dess ägare och resterande medlemmar i bandet vi var där för.



Till slut började själva galan och vi tog en del kort men fokuserade mest på att titta ock skrika. Jag fattar inte att jag har sett så många fantastiska artister. Inte bara de som uppträdde utan även alla de som vann pris och presenterade.


Greenday


Jay Z


Foo Fighters


Shakira


Tokio Hotel

Här kommer en film på Beyonce :D
 



Det absolut bästa ögonblicket var iaf utan tvekan när Emelie började peka ut mot scenen och säga "Kolla kolla, Gustav, Georg och Tom" Jag sökte snabbt med blicken och hittade rätt fort vad jag visste att de flesta frebilt sökte efter.  På gången fram till scenen stod han helt stilla och tyst och jag är överaskad att jag ens kunde peka och forma ordet eller snarare namnet "Bill". I samma ögonblick exploderade delar av arenan i skrik. Det som var så roligt var at kamrorna var på Katy som talade men om man ser på teve så kan man höra precis när vi alla får syn på dem. Sedan började dem och jag kan inte sätta ord på vad jag kände. World behind my wall... Så vackert. Jag sjöng, jag skrek och jag kipade efter andan. Det var som om vi vore i trans. Ofattbart.




Sedan kom den långa väntan på att de skulle presentera best group, visserligen hände det ju kul och bra saker i mellan men man visste liksom att det var viktigt. Och så fort vinnaren i denna kategori annonserades skrek vi rakt ut. Då visste jag att denna kväll var komplett. Jag hade älskat var sekund.

Efter galans slut tog vi en taxi till en av efterfesterna som hölls på Hard rock café. Vi visste att många fans skulle försöka ta sig till kändis efterfesterna men det är inte vår stil. Vi kände inte för att hänga vid en fest vi inte var inbjudna till och skämma ut oss. Våran kväll var perfekt som den var. Vi stannade inte så länge på Hard Rock café eftersom det var rätt lugnt och vi var så trötta så vi tog en taxi till hotellet och sov istället.

Dagen därpå var vi fortfarande i lyckorus men vi behövde inte längre bekymra oss om att se snygga ut i våra klänningar så vi frossade på Dunkin donoughts och Kentucky Fried Chicken. Hemresan tog även den en natt och när jag kom hem var jag helt slut. Slut men lycklig som fan. Jag kommer aldrig att glömma detta.


Och hur underbart var det inte att se det på teve sedan? Jag var där, jag var där!!!