MUSIKOFFER

Min pappa kom just förbi, han hade med sig min faster som bor i Stockholm. Jag förstod direkt vad som hänt, jag hade väntat mig det en längre tid och ändå kan jag inte tro det.

Min farmor var en liten, rund dam som de senaste åren har glidit mer och mer in i dimman. Hon led av både demens och afasi vilket gjorde att hon inte kunde kommunicera så mycket. Men när jag var liten var det annorlunda. Jag var mycket hos min farmor och hon kallade mig för sitt lilla guldhjärta. Vi brukade äta smör tillsammans och leka cirkus. Farmor bjöd alltid på godis och en tröstande famn. Jag tror inte att det finns någon som jag förknippar med trygghet som min lilla farmor. Hon konde konsten att göra världens godaste köttbullar och jag brukade pilla på hennes degiga haka. Tillsammans skrattade vi åt farfars knasiga uppfinningar.

Jag glömmer dig aldrig lilla farmor, och jag hoppas att vi ses igen någonstans. Bortom tid och rum.





// Sara