Att älska sig själv...
Jag undrar varför det är så svårt. Jag menar, hur vanligt är det egentligen att man accepterar och älskar sig själv precis som man är?
Kanske är det ett typiskt svenskt synsätt att det är fult att vara självgod. Jag vet själv att jag instinktivt tycker illa om de som har väldigt bra självförtroende. Men kanske är det bara de som är skrytsamma. Jag menar för att älska sig själv behöver man ju inte vara egocentrisk. Det hoppas jag i alla fall.
Det finns så många böcker om hur man ska öka sin självkänsla och sitt självförtroende. Men funkar det? Jag tror inte att förändring kan ske innan man kommer till insikten att alla faktiskt är värdefulla. Att vi inte måste ha så höga krav på soss själva. Det känns som om man vet hur det ska vara men ändå, så är det väldigt svårt.
Jag hatar när folk är ytliga och bedömer andra efter deras utseende och jag kan faktiskt säga att jag inte är en särskilt ytlig person då de gäller min omgivning. Jag fokuserar aldrig på bristerna hos folk utan snarare kvaliteterna. Jag har tex aldrig blivit kär i någon för att den har varit snygg eftersom jag inte anser att det är särskilt relevant. Inte heller att vara bäst på en massa saker eller att vara väldigt smart. Dessutom är skönhet och intelligens relativt. Och trots det så är jag aldrig nöjd med mig själv. Jag menar, jag tycker för det mesta inte att jag är helt totalt värdelös men kraven jag har på mig är större än kraven jag har på alla andra. Jag känner mig aldrig fin nog eller duktig nog, jag känner mig grå och oviktig.
Min mamma sa alltid till mig att jag var bäst och finast när jag var liten. Det gjorde att jag faktiskt trodde det under flera år. Till slut trampade väl det på tillräckligt många tår och jag sågades till botten. När man en gång fallit är det ganska svårt att ta sig upp. I alla fall om man inte litar på sig själv nog att klara det.
Men jag har bestämt mig nu. Jag kommer inte att bli bättre än vad jag är och istället för att klaga på allt som kunde vara bättre med mig ska jag försöka acceptera min positiva sidor och göra mitt bästa utav situationen. Det blir ju inte bättre utav att jag deppar för allt jag inte blev och försummar det jag faktiskt fick. Det är ju trots allt insidan som räknas och min insida tycker jag nog i alla fall om. Kanske kan jag en dag acceptera mig själv fullt ut. Det är ju trots allt det bästa jag kan göra utav situationen.
Ursäkta för allt crap men lite vett kanske finns där och kanske finns det fler som tänker göra som jag. Jag tänker inte stänga in mig själv tills jag är 50 och då komma på att även jag hade glansdagar. Jag tänker ta vara på dem ;)
Godnatt
Sara
Kanske är det ett typiskt svenskt synsätt att det är fult att vara självgod. Jag vet själv att jag instinktivt tycker illa om de som har väldigt bra självförtroende. Men kanske är det bara de som är skrytsamma. Jag menar för att älska sig själv behöver man ju inte vara egocentrisk. Det hoppas jag i alla fall.
Det finns så många böcker om hur man ska öka sin självkänsla och sitt självförtroende. Men funkar det? Jag tror inte att förändring kan ske innan man kommer till insikten att alla faktiskt är värdefulla. Att vi inte måste ha så höga krav på soss själva. Det känns som om man vet hur det ska vara men ändå, så är det väldigt svårt.
Jag hatar när folk är ytliga och bedömer andra efter deras utseende och jag kan faktiskt säga att jag inte är en särskilt ytlig person då de gäller min omgivning. Jag fokuserar aldrig på bristerna hos folk utan snarare kvaliteterna. Jag har tex aldrig blivit kär i någon för att den har varit snygg eftersom jag inte anser att det är särskilt relevant. Inte heller att vara bäst på en massa saker eller att vara väldigt smart. Dessutom är skönhet och intelligens relativt. Och trots det så är jag aldrig nöjd med mig själv. Jag menar, jag tycker för det mesta inte att jag är helt totalt värdelös men kraven jag har på mig är större än kraven jag har på alla andra. Jag känner mig aldrig fin nog eller duktig nog, jag känner mig grå och oviktig.
Min mamma sa alltid till mig att jag var bäst och finast när jag var liten. Det gjorde att jag faktiskt trodde det under flera år. Till slut trampade väl det på tillräckligt många tår och jag sågades till botten. När man en gång fallit är det ganska svårt att ta sig upp. I alla fall om man inte litar på sig själv nog att klara det.
Men jag har bestämt mig nu. Jag kommer inte att bli bättre än vad jag är och istället för att klaga på allt som kunde vara bättre med mig ska jag försöka acceptera min positiva sidor och göra mitt bästa utav situationen. Det blir ju inte bättre utav att jag deppar för allt jag inte blev och försummar det jag faktiskt fick. Det är ju trots allt insidan som räknas och min insida tycker jag nog i alla fall om. Kanske kan jag en dag acceptera mig själv fullt ut. Det är ju trots allt det bästa jag kan göra utav situationen.
Ursäkta för allt crap men lite vett kanske finns där och kanske finns det fler som tänker göra som jag. Jag tänker inte stänga in mig själv tills jag är 50 och då komma på att även jag hade glansdagar. Jag tänker ta vara på dem ;)
Godnatt
Sara
Kommentarer
Trackback
