MUSIKOFFER

Det gjorde ont att skriva men det var det enda jag kunde tänka på för tillfället och man måste ju göra sina läxor.

God natt lillkatten, de man inte tror sig älska

Det finns väldigt många människor, och även djur, i vår närhet som vi inte lägger så mycket märke till eller kanske till och med irriterar oss på. De finns överallt, de kanske går i din klass, jobbar på ditt jobb eller så kanske de bor granne med dig. Det spelar egentligen inte någon roll hur ni är relaterade till varandra utan att dessa personer figurerar i ditt liv. De kanske bara är där i bakgrunden, som statister.

Föreställ dig att en av dessa personer skulle dö, en person som du inte skulle kalla vän men som du ändå vet namnet på och som du kanske vanligtvis ser varje dag. Det händer att folk helt ovarnat tas ifrån oss och även om vi inte trodde det innan kan vi reagera mycket starkt. Det var ju ändå någon som fanns i ditt liv.

När jag var åtta år fick jag efter mycket tjat en katt, hon är min lilla pärla och hon sitter här bredvid mig i skrivande stund. När jag var liten hade jag en oerhörd ångest över att hon skulle dö. Hon var ju trots allt den första varelse jag hade hand om. Visserligen var det ju självklart min mamma som köpte kattmat och skötte kattlådan sådär i början men jag såg det ändå som att det var jag som hade det högsta ansvaret. Min fem år yngre lillasyster blev självklart avundsjuk från första stund, hon ville också ha en katt att kalla sin. Två år senare, då hon precis fyllt fem, överraskade mamma henne genom att ta med henne hem till en bekant som hade en kull med kattungar. Mammas ögon fastnade på en mjuk, svart liten kisse med blå ögon. Hon försökte få min syster att välja den katten men den lilla flickan hade fått upp ögonen för något helt annorlunda. Den lilla svarta katten hade en något större och ytterst dominant syster som knuffade undan sina syskon. Självklart ville min syster ha just henne.

Det var nio år sedan och katten som min illasyster valde fick heta Maja efter Maja Gräddnos. Maja var en ganska krävande katt, överdrivet gosig och hade en förkärlek för att slicka folk i ansiktet med sin sträva tunga. Hon verkade aldrig riktigt förstå när man knuffade bort henne, ofta klagade vi på hur krävande hon var. Den här katten som vid vuxen ålder var ganska liten i växten åt och sket mer på en dag än vad min katt i samma storlek gör på en halv vecka. Detta gav upphov till många klagomål från mig som hade ansvar för rengöringen av lådan.

För ett par veckor sedan började vår Maja bete sig underligt. Hon blev slö och hängig, inte lika på. Vi blev oroliga och försökte med olika saker, vi bytte mat och var varsamma med henne. Vi hoppades att det skulle gå över av sig själv. Häromdagen började hon att kräkas blod och mamma bestämde sig för att ta henne till veterinären, våra hopp var inte stora efter den hastiga försämringen, i morse tog jag farväl för säkerhets skull. Jag hade redan börjat skriva detta då min mamma kom in genom dörren och hysteriskt snyftade att vi kanske inte älskat henne tillräckligt. Kanske har hon rätt, jag vet att vi älskade henne annars skulle vi inte reagera så starkt när hon togs ifrån oss men kanske kunde vi ha uppskattat henne mer eller skällt mindre då hon väckte oss mitt i natten med sitt trampande. Kanske, kanske kanske.

De kan tas ifrån dig, oavsett om de är människor eller djur, varelser du inte uppskattar så mycket som du kanske borde. Du kan ligga steget före och tänka efter, vad betyder den här personen för mig? Det du kommer fram till kanske inte är det samma som vad du först trodde.

Om jag kunde dra tillbaka klockan skulle jag ha klappat henne med, stått ut med hennes ofta så påträngande ömhetsbevis. Jag skulle ha övertalat mamma att låta henne flytta ut på landet istället, hon älskade ju att vara ute.

Jag vet inte var hon är nu, vad som händer efter döden kan ju debatteras om. Jag hoppas i alla fall att hon är fri och lycklig och kanske ses vi igen, i annat fall. Sov gott lillkatten, du är redan mer saknad än någon kunnat tro.

Sara